Är svenskt griskött bäst i världen?

Råkade höra slutet på ett intressant radioprogram om grisar när jag klippte gräset i veckan. Har radio i lurarna och rattade in ett program som jag lyssnade på en kvart eller så.

Det berättades om hur man uppföder svenska grisar, om grisarna utveckling från vildsvin till tamdjur och lite om vad de äter och hur de beter sig. Samt om hur bra våra svenska grisar är i jämförelse med grisar i ”Utlandet”.

Det blev en lovsång till svenska grisar. Svenska grisar har det bäst i världen och är godast och nyttigast var det diskreta budskapet i den fria, oberoende radion.

Det festliga var att i slutet av programmet fick de tre experterna och programledaren provsmaka dels en bit grillad svensk gris av bästa kvalitet (Uppsala-grisar) och en dansk gris av vilken som helst kvalitet. Underförstått en riktigt dålig grillbit av Utländskt griskött.

Det dråpliga var att endast programledaren tyckte att den svenska grisen smakade bäst.

De tre experterna svarade alla B (som var den danska grisen). Den tyckte de tre var klart godast.

Tablå!

Har nu spårat programmet på nätet.

”Livet före grillen – om grisar

P1 torsdag 24 juli kl. 11.03 och kl 20.03

Fläsk är favoritkött för de allra flesta svenskar, vi äter nästan 36 kilo per person inklusive ben. Dessutom är grisar rätt lika oss. Allätande, nyfikna flockdjur, med inre organ som man kan transplantera till människor. Men smutsiga är de inte och inte är de glada när de har knorr på svansen heller.

Hör genetikern Lotta Rydhmer, beteendeforskaren Per Jensen och jordbrukshistorikern Niklas Cserhalmi om hur suggan diar 10 kultingar i stöten och hur bra en gris på rymmen klarar sig i skogen.

Följ med in i svinstian och få bättre koll på vad du lägger på grillen i sommar.

Programledare: Johan Bergendorff

Bildtext: Livet före grillen: Niklas Cserhalmi, agrarhistoriker, Lotta Rydhmer, genetiker, Per Jensen, etolog och Johan Bergendorff, programledare pratar om grisar. 

Foto: Per Hylén/SR”

Nyhetstorka.

Under semesterperioden brukar inte mycket hända. På low-carb-området har väl ändå en del hänt under juli månad.

Att Atkins är bäst visade en studie igen.

Den visade att på två år gick testgruppen som åt Atkins i genomsnitt ner 4,7 kg. En grupp som åt ”medelhavdiet” gick ner 4,4 kg och en grupp som åt low-fat gick ner 2,9 kg.

Det kan ju ses lite olika. Visst är Atkins bäst, men hur bra är resultatet?

Någon tyckte: Alla försök att gå ner är fruktlösa, när det blir så futtigt på två år.

Sedan visar kurvan nedan att viktminskningen var störst i början sedan börjar ”återhämtningen”.

Kroppen verkar sträva efter att återta sin ursprungliga vikt. På fem år sikt är man tillbaka på ruta ett?

 

Man kan ju också anföra att ett ännu lägre kolhydratintag hade gett ett bättre resultat.

Hur som helst verkar studien tas på visst allvar av en del. En herre i en förening för överviktiga var på TV lite förbittrat över att man fått fel råd.

Även Dietisternas riksförbund reagerar. Dock med lite lustig slutsats. Att det behövs flera dietister är kanske inte det första man tänker på. Det är väl viktigare vad de ger för råd.

 

G.A. Bray som tydligen är en känd auktoritet på kostområdet i Förenta Staterna har skrivit en slags recension på Gary Taubes Good Calories Bad Calories.

Bray förfäktar att kaloriintaget är det viktiga och att det gäller att skapa ett kaloriunderskott.

Om man äter lite för mycket under lång tid får man de effekter man ser idag. En del kallar det en fetmaepidemi, men det tyder ju på någon slags sjukdom.

Gary Taube svarar och säger bland annat att han anser att det är en epidemi och att det metabola syndromet/ fetman är en sjukdom. Orsaken är inte ett litet överätande under lång tid utan det som europeiska forskare sa före andra världskriget: orsaken är en hormoniell obalans som orsakar fettinlagring.

”the cause of obesity – and so
of the positive energy balance that must accompany increasing body
mass – is not gluttony and inactivity, but a metabolic-hormonal drive to
accumulate excess fat.”

 

Det är väl pudelns kärna. Vad orsakar övervikt och fetma och vad gör man åt det.

Om man anser att det är lite överätande under lång tid så är receptet förstås att se till att inte äta för mycket.

Om man anser att det är en hormoniell obalans är receptet att försöka rätta till den obalansen. Numera är väl alla experter överens om att insulin är fettlagrande.

Tror man på den hormoniella obalansen gäller det att minska på insulinutsöndringen. Det gör till exempel Atkins med att skära ner kolhydraterna radikalt och sedan hålla dem under kontroll.

Det finns andra faktorer att ta hänsyn till varav stress är den ( i min mening) viktigaste vid sidan av kolhydratrestriktionen. Man kan bli tjock av stress. Det gäller att försöka ordna sitt liv så man slipper en ständig stress.