Montignac, Atkins och viktkontroll

  Årets influensa blev inte så svår som förra årets för min egen del. Mera som en svårare förkylning som satt långt ner i luftrören.

Montignacs skugga ligger över min frukost: Naturell yoghurt, pumpakärnor, en torkad persika, torkade blåbär och lite linfrön. Dessutom en skiva fullkornsbröd med färskost på. Ett glas vatten och en kaffe latte till.

Det är ju en typiskt Montignacfrukost. Han rekommendera dock stenmalet mjöl till brödskivan. Jag har inte hittat något sådant matbröd. Däremot har jag hittat ett knäckebröd som är bakat på stenmalet mjöl. Det är dessutom riktigt gott. Det är Grännabröd som gör det.

Jag är nu tämligen viktstabil men gör ganska kraftiga avsteg -fuskar- från såväl lågkolhydratkosten som Montignac. Har dock en bra tolerans mot kolhydrater numera. Har slagit i taket några gånger när jag ätit för mycket kolhydrater och marängtårta. När jag äter som vanligt (med beaktande av insulinpåslag och annat onyttigt) funkar det bra.

Idealet skulle vara att gå ner mycket långsamt, typ något hekto i  månaden, under en lång tid.

Det är det jag siktar in mig på.

Det känns skönt att ha kommit över gränserna som en strikt lågkolhydratdiet satte.

Ger inte bloggande och läsande av bloggar någon tid längre, men det känns också rätt befriande.

Montignac

 

Montignac är tydligare med vad som är orsaken till fetma än Atkins och LCHF-företrädare.

Det är hyperinsulinism som är orsaken till fetma och övervikt. Vi har för mycket insulin i kroppen. Bukspottkörteln är utarbetad.

Atkins trodde från början att alla kolhydrater höjde blodsockret lika mycket. Men Montignac uppmärksammade att så inte är fallet. Näringsämnena höjer blodsockret olika mycket. De har högre eller lägre GI.

Det räcker att äta en kost som är låg i GI för att få bukt med hyperisulinismen.

Det är skillnaden mellan Atkins och Montignac.

Hyperinsulinism is what makes us gain weight

As remarked by numerous authors, one of the essential properties of insulin is that it acts on fatty metabolism. This is known as lipogenesis.

• Storage of fatty acids in fat reserve 
  Insuline, and a fortiori hyperinsulinism, stimulates enzyme activity, namely that of lipoprotein lipase. This enzyme’s function is to movilize circulating fatty acids (which correspond to fats eaten in the most recent meal)  in order to stock them as triglycerides, thus increasing the volume of fat cells (adipocytes).
• Additionally, insulin will cause inhibition in another enzyme, triglyceride lipase,. This enzyme is responsible for lipolysis, namely, freeing stored fat reserves. (see below.)

• Storing glucose in fat reserves

If the glycemia peak following a meal is way too high, the corresponding glucose will most probably exceed our body’s needs. The hyperinsulinism provoked by said hyperglycemia will, under the impulse of lipoprotein lipase, convert this residual glucose into fat which will be stored in fat cells.

Hyperinsulinism is definitely the functional cause of weight gain!

http://www.montignac.com/en/la_methode_scientifique.php

 

 För att råda bot på detta räcker det att hålla sig till kolhydrater med ett GI på högst 35.

Weight-losing process (LIPOLYSIS)

As we can see, lipogenesis is the metabolic process which results in fat reserves, and so, in gaining weight. Lipolysis, is exactly the opposite: it is the metabolic process which results in freeing fats, and so, in losing weight.

Our organism finds itself in a situation that forces it to seek fat in fat cells les cellules graisseuses (adypocites) to use as carburant, thus reducing their volume. In order for this to work, insulin has to be low. The mechanism is as follows: low levels of insulin activate the triglyceride-lipase enzyme, which is responsible for evicting fatty acids from adipose tissues (adypocites) by bringing them into our bloodstream so that they can be used as carburant. Our organism will then try to use them (burn them) by modifying its energetic performance, according to its needs.

As a conclusion, we can say that insulin is what catalyzes weight gaining. Thus, in order to lose weight, we have to control insulin levels by trying to keep them as low as possible. To achieve this, we should try to keep after-meal (post-prandial) glycemia peaks at their lowest.

The only solution will naturally be to eat only low, and preferably very low, GI carbs. Experience indicates that, by eating solely low (35 or lower) GI carbs, insulinic response stays low enough to allow our weight-losing enzyme —triglyceride-lipase— to work and to thus provoke a weight-losing process.

Montignacmetoden

Jag skrev ju för ett tag sedan om den trista utvecklingen som drabbar de som följer en diet i studierna.

Även jag har drabbats av detta. Första halvåret var underbart med viktnedgång hela tiden. Tyvärr nådde jag inte riktigt till min idealvikt, men det kanske är så att kroppen har en annan idealvikt än den eftersträvade.

Hur som helst gick jag sakta upp en del igen under den långa tid som projektet pågått. 

 För att komma ur dessa inkörda hjulspår har jag låtit boken på bilden inspirera mig.

Jag utvidgar nu kosthållet en del. Mer vegetabilier och mera kolhydrater och mindre fett i stora drag.

Det känns faktiskt lite trögt att ställa om, när man är så inkörd på LC att det sitter i ryggmärgen.

Det känns ovant och lyxigt med dofterna av färskt fullkornbröd och müsli från en massa korn som det finns gott om i livsmedelsbutiken.

Dessutom är Montignac visserligen negativ till koffeinrikt kaffe men tycker att man kan ta en god espresso på maten.

Han har sådan stora menyer att jag börjat fundera på om jag inte ätit för lite tidigare.

Dessutom har ju kroppen varit i svältläge så länge nu. Det kanske inte är nyttigt.

Det är ju dessutom så att omväxling förnöjer. Jag får väl se hur det utvecklar sig.

Montignac för ju ett likartat resonemang som LCHF-Annika, Atkins och Eades, men drar delvis andra slutsatser.

Svält och low-carb

Hittade en liten artikel på Metabolism Society (en webbplats med mycket low-carb-information) som handlade om svält och ketos och fasta.

Det intressanta för mig var att man fastslår att svält som uppstår vid fasta leder till ketos. Vilket inte beror på brist på fett eller protein utan på kolhydratbrist.

Samma mekanism kan man alltså åstadkomma med kolhydratrestriktion. Man kommer i ketos och kroppen går i svältläge.

 

Similarity of starvation and carbohydrate
restriction

One of the areas bearing on the idea that disposition of fat
is controlled by insulin is the observation made by several
groups that the metabolic response to starvation resembles
the response to carbohydrate restriction [7-11]. An
important but, in our view, under-appreciated study is
that of Klein & Wolfe [11] who compared responses of
subjects on an 84 hour fast to the same subjects on a similar
fast in which lipids were infused at a level equal to
resting energy requirements. Table 1 shows that the levels
of fatty acid, rates of oxidation and levels of glucose and
ketone bodies were similar in the two groups (Table 1).
These rather dramatic results were summarized by the
authors as demonstrating that ”carbohydrate restriction,
not the presence of a negative energy balance, is responsible
for initiating the metabolic response to fasting.” It
might be said that this is the key experiment in understanding
the interaction between fat and carbohydrate.
Similarly, Bisschop, et al. [8] demonstrated a similarity
between high carbohydrate, low fat diets (CHO:Lipid:Protein
= 85:0:15) and control (44:41:15) diets in FFA rate of
appearance and oxidation but significant differences with
a low carbohydrate, high fat diet (CHO:Lipid:Protein =
2:83:15).

 

Länk

Ingen metabol fördel med ketogen LC före icke-ketogen LC

Det diskuteras ju ibland hur lågt man bör/måste gå med kolhydraterna för att det skall fungera som bantningskur.

Därför är denna lilla studie intressant.

Man undersökte 20 feta vuxna. Studien pågick sex veckor och deltagarna fick maten kontrollerad. Man vet vad deltagarna verkligen åt, vilket är en styrka. Sedan fortsatte man utan denna järnkoll ytterligare 4 veckor.

En grupp fick äta en kost med 60 e% fett, 5e% kolhydrater och följaktligen 35 e% protein.

Den andra fick äta en mildare lågkolhydratkost som består av 30 e% fett och 40 e% kolhydrater och följaktligen 30 e% protein.

Resultatet i korthet:

BMI och kroppsfett minskade i båda grupperna. Den icke-ketogena (mildare) lågkolhydratgruppen minskade något mer, men inte signifikant mer.

Däremot blev den ketogena gruppen mindre pigg och alert än NLC-gruppen (den icke-ketogena lågkolhydratgruppen.

 

Hälsomarkörerna triglycider och LDL-kolesterol blev bättre (lägre) i NLC-gruppen.

 

Forskarna sammanfattar resultaten så här:

In summary, differentiating between ketogenic and nonketogenic LC diets is an important consideration for clinical practice because ketogenic diets have been associated with adverse metabolic events including elevated LDL (26) and cardiac complications (36, 37). In the current study, the KLC diet did not offer any significant metabolic advantage over the NLC diet. Both diets were effective at reducing total body mass and insulin resistance, but, because blood ketones were directly related to LDL-cholesterol concentrations and because inflammatory risk was elevated with adherence to the KLC diet, severe restrictions in dietary carbohydrate are not warranted. Furthermore, the NLC diet was associated with feelings of high energy and a more favorable mood profile than was the KLC diet. Practitioners should advise patients who wish to follow an LC diet to choose low-fat meats and dairy products, 8–9 daily servings of fruit and vegetables, and a dietary carbohydrate limit near 100–125 g/d. Patients should know that there is no apparent metabolic advantage associated with ketosis during dieting.

Det är nog på sin plats att understryka att den som håller en mycket restriktiv lågkolhydratkost bör hålla kontakt med sin läkare som kollar att allt går som det ska. Man bör ffa hålla koll på LDL-kolesterolet och se till att det inte blir hjärtkomplikationer.

 

 

Rössners dag

Idag har det varit Rössner dag. Han framträdde i Aktuellt och fick säga att han haft rätt hela tiden.

Det gäller att äta mindre och springa mer.

Bakgrunden är dagens stora nyhet. 

En studie som visar att det kvittar vilken metod man väljer att banta med. Man går ner 4 kilo på två år i vilket fall som helst.

 

Det uppges vara en av världens största bantningsstudier och enligt Rössner är den välgjord och bra.

Paulun menar i Aktuellt att det är viktigt att man hittar en kosthållning som man kan fortsätta med som en livsstil i fortsättningen. Annars är risken stor att man trillar in i den vanliga kosten igen och då blir resultatet som förut, att man går upp.

Viktväktarna menar att de redan har filosofin att man måste äta mindre och ger redskape för att nå dit.

Lågkolhydratföreträdarna säger på sina bloggar att studien inte hade någon riktig lågkolhydratgrupp.

Nu har man dock i referenslistan en studie från 1963/64 som visar att resultatet är lika nedslåtende om man äter 3e% eller 64e% kolhydrater.

Harvardstudien som visade att Atkins är bäst, gav liknande resultat. Viktminskningen är inte så märkvärdig ens med Atkins för den genomsnittlige bantaren.

Sedan finns det ju massor med exempel på folk som gått ner mycket mer med alla metoder.

Jag som har levt low-carb i tre år snart har redan sett att man måste hålla koll på matintaget också.

För mig spelade kolhydratinnehållet stor roll de första åren, men nu kan jag släppa loss lite mer och ta en semla när jag vill och dricka cappuchino när jag känner för det.

För mig gäller det nog att man måste hålla ögonen på blodsockret och på portionernas storlek.

Tål dock kolhydrater bättre nu och klarar mat som är riktig mat och innehåller en del kolhydrater, men skulle inte komma på tanken att en massa snabba kolhydrater som godis eller läsk.

Ett litet potatis ibland, lite vetemjöl som redning, lite socker i glassen och något bakverk på kaféet kan jag numera tillåta mig utan att gå upp i vikt eller må dåligt.

Det är en måttlig utvidgning av gränserna för det tillåtna, men det har gett en stor känsla av frihet.

Det gäller ju som Paulun sa i Aktuellt, att hitta en livsstil som fungerar, annars släpper man ju det förr eller senare.

Paulun sa en riktigt bra sak när reportern undrade hur det var att tjäna pengar på att folk mår dåligt. Ställ den frågan till Coca-Cola och läsktillverkarna i stället.

Man kan också ställa frågan till de som producerar alla dessa produkter som liknar mat och har en massa tillsatser som behövs bara för att råvarorna är undermåliga.

Omega3-kapslar kan fungera mot astma.

Jag har en tid prövat att ta Omega-3 kapslar (3 st Picasol Forte dagligen) för att förbättra min astma.

Det har blivit mycket bättre och jag har kunnat minska medicineringen.

Uppslaget fick jag av ett inlägg på Dr Briffas blogg.

Man har kunnat konstatera att allergisk astma hos barn förbättras av Omega-3-tillskott.

Dels har man tittat på markörer för astma som utandningsluftens sammansättning indikerande inflamationer i luftrören och dels förkomsten av eosinofiler.

Man såg att markörer för inflamation idikerade mindre inflamationer än i kontrollgrupper och man mätte mindre förekomst av eosinofiler än i placebogruppen.

Tidigare har man sett att symptomen på astma (anfall) blev mindre vid behandling med omega3-tillskott.

Jag har provat detta nästan två månader och kan nu se märkbara effekter.

Här finns inlägget i Dr Briffas blogg.

Sammanfattning av studien som visar mindre symptom hos barn som får omega3-tillskott.

Hela studien som visar att markörerna för astma minskar vid omega3-behandling.

Vänt på den trista utvecklingen?

Det har ju känts lite tungt ett tag nu, när det gäller viktutvecklingen.

Jag har dock funnit tröst i kurvorna från studierna på området (föregående inlägg).

Oavsett viktminskningsmetod är det typiska förloppet först ner ordentligt, sedan planar minskningen av och sedan börjar en långsam uppgång. Tidningarna vimlar ju av folk som lyckats gå ner med, inte bara ”fettdieten”, utan med allt från att äta mindre och motionera till att göra gastric by-pass-operationer.

 

Det är lyckade exempel man ser. Men hur går det sedan? Det förtäljer sällan tidningshistorierna.

 

Det finns säkert en och annan som lyckas hålla sin vikt också flera år efter en lyckad bantning men det finns ju bevisligen desto fler som går upp igen.

Nu har jag åter fokuserat på kosten, genom att föra bok och hålla koll på intag av kolhydrater, fett och protein samt kalorier.

Vad jag kan förstå gäller den bistra sanningen som Atkins och Dahlqvist predikar. Ät måttligt! Sluta innan du är riktigt mätt!

När jag lyckats hålla kaloriintaget under 1600 – 1700 kcal/ dag har jag lyckats backa lite på vikten.

Så nu gäller inte bara att hålla koll på kolhydraterna utan även att fokusera på kalorierna.

Däremot verkar det inte tjäna något till att hålla sig under 20 g kolhydrater per dag, utan jag kan släppa upp det till i varje fall 60 g kolhydrater per dag och ändå hålla vikten eller rent av gå ner, förutsatt att jag håller mig under 1600-1700 kcal dagligen.

 

Nu är ju inte jag ensam om att brottas med dessa problem. Fetsmart och Zac kämpar ju också.

Värst kämpar nog ändå Jimmy Moore som har fått träna som en galning, fått medicin i form av metformin, kört november och december utan att äta något sött, -även sötningsmedel förbjudet- och äter nu enbart två gånger om dagen. Ett tag höll han sig dessutom under 20 g kolhydrater per dag.

Det är ett så tufft regemente att få människor skulle klara det. Men han lyckade vända och börja falla i vikt så han tycker ju att det är värt det.

Att som jag försöka hålla mig under 1700 kcal är tillräckligt tufft. Men det är nog enda vägen.

Jag har dessutom hållit mig till koffeinfritt kaffe en period och håller mig nu till max två koppar kaffe (espresso, cappuchino eller bryggkaffe) per dag. Därutöver är det dekaff (koffeinfritt) som gäller.

Det sägs ju att koffeinet kan orsaka insulinsvängningar men det tror jag inte gäller mig. Däremot kunde jag inte sova om jag drack flera koppar vanligt kaffe efter ”avgiftningen”.

Det känns verkligen som att vända en oljetanker, men man får väl kämpa på och försöka äta som en fågel. Fungerar det så kanske det är värt det.

Vad gör man för att bryta den trista utvecklingen?

 Viktutvecklingen för de som deltog i den stora Harvardstudien som visade att Atkins är bäst.

Först ner och sedan upp.

————————————————————————————————-

 Viktutvecklingen för varje deltagare i den omtalade Karlhamnsstudien, som visar att low-carb är bäst när det gäller diabetestillfrisknande och att slippa dö i hjärtinfarkt/stroke.

 Först ner och sedan sakta upp för den genomsnittlige deltagaren i undersökningen som jämförde låg-fett-, lågkolhydrat-, och medelhavskost.

 Min egen viktutveckling som är rätt typisk Dock gick jag ner ett drygt år innan hektona började smyga sig på igen.

 

Vad kan man göra för att hindra/bryta den utvecklingen?

Medelhavskost en försäkring för ett långt friskt liv

Satt och bläddrade lite i bladet och fastnade på något som verkade som reklam för medelhavskosten.

Eftersom det är en spansk tidning så verkar det inte så märkvärdigt. Alla håller ju på sitt. Men det verkar ju finnas en metastudie bakom som publicerats i BMJ.

Det man kom fram till var att ju bättre man håller sig till medelhavskosten desto större chans har man att slippa hjärtsjukdomar och cancer och slippa dö en för tidig död.

 

BMJ:s referat finns här.