Jag tycker att exakt samma måltid men utan potatisen eller pastan, men i stället en fet gräddsås och/eller smör mättar exakt lika mycket, men mättnaden sitter i mycket längre.

Då handlar det inte om volymmässigt samma mängd smör, men skulle man räkna på det misstänker jag att det handlar om ungefär lika många kalorier. Skillnaden då är ju att kalorierna från smör inte lagras som fett, inte heller verkar det minska förbränningen av lagrat fett.

Med en frukost på två stekta ägg och två skivor restaurangbacon, motsvarar ungefär 1/2 paket vanligt bacon, samt lite riven parmesan, cirka en matsked smör som får smälta över och en stor mugg kaffe med kanske 1/2 dl vispgrädde står jag mig åtminstone fram till tvåtiden, ibland ända fram till fyratiden.

Har en vän som är jätteduktig på matlagning som inte vill avstå från kolhydraterna. Han borde ju kunna göra mycket utan. Där är det inte kreativiteten eller kunnigheten som brister. (Kanske sockersuget).

Kan det här bero på att just sockersuget är stort hos dessa människor?
För det är väl stärkelsen, sockret dom vill åt?
Tror också att det stämmer ganska så bra vad Barry Sears säger i sin bok Zonnen. Dvs att 25% är hyperkänsliga för ”kolisar” och 25% är inte det(synligt)! Sen dom andra 50% tål det i början, men sen efter hand så ökar även deras känslighet för raffinerade kolisar i samverkan med fel fett och för lite fett!

Är man sedan inte kreativ vid sina matanskaffningar utan bara kör med det enkla
exvis) en macka… så blir det väl sådär!

Jag har ju gått ner bra mycket och det är jag glad för. Men att hålla sig till 20 g kolhydrater per dag eller mindre hela livet krävs det nog rätt mycket motivation för. För de flesta människor alltså. Det finns nog en mindre andel som skulle göra det och dessutom gilla det.
Men studierna visar ju också det. Att det är svårt att under längre tid få folk att hålla sig till given diet. Lågkolhydratdieten hade väl lite mer ”fuskare” än de andra i Israelstudien.

Det finns de som botar cancer med levande föda och annat. En del människor kan göra stora förändringar för att få tillbaka hälsan men det stora flertalet vill ha ett piller som fixar det. Det är nog den bistra sanningen.

Jag känner då folk som inte vill avstå från pasta och potatis för att det är så gott. Och det visar ju tyvärr även Calle Carlssons erfarenheter. Folk blev bra hos honom, men valde potatisen när de kom hem och fick då också börja med alla medicinerna igen.

Det finns väl knappast någon diet som rekommenderar det?

En alltför extrem diet skulle nog väldigt många uppfatta som en för stor sänkning av livskvaliteten.

Tja, det beror på hur man drar kurvan. Alla tre grupperna hade en oförklarlig viktstabilitet under de 5 sista månaderna. Inte en darrning på linjerna. Jag skulle bra gärna vilja veta vad som egentligen hände under den tiden.

Se diagrammet mot slutet av inlägget i länken.

I Israelstudien var det ju så tydligt att viktminskningen var tydlig i början (för lågkolhydratgruppen) men vände och gruppen började lägga på sig igen och drar man ut kurvan skulle den gå tillbaka till utgångsläget på en fem år.

Det är inte så lätt som man kan tro. Det vet jag av egen erfarenhet. Det är svårt att komma ner till idealvikten utan att börja skära ner och räkna kalorier.
Det är min erfarenhet och den behöver inte vara generell men den råkar stämma med Israelstudien rätt väl.