Low-carb-livet är en fest

Det finns de som slutar med low-carb. Det är väl självklart att det inte passar alla och att en del hoppar av av olika anledningar.

Många upptäcker att low-carb innebär festmat hela tiden. Som någon sa: Vi äter herrskapsmat hela tiden.

Det är väl lite så att det är en klassfråga också. Fattigmanskosten potatis, bröd och makaroner och nudlar äter vi ju inte. Däremot kött och fisk (som är dyrare) och skaldjur (som är ännu dyrare) och ägg (som är billigare).

När någon slutar med skälet att det inte är någon fest med low-carb, tror jag de missuppfattat något i grunden.

Vaddå? Champagnen och rysk kaviar kan man äta hur mycket som helst och göra Atkins eller följa vilket low-carb-program som helst. Man kan äta gott kött (inte nödvändigtvis dyrt dock) med smarriga såser till. Man kan dricka vin till maten och njuta av grillning varenda dag det är fint ute. Jag tycker low-carb ÄR fest. Jag längtar inte till makaroner, stekt potatis, kokt potatis eller bröd.

Det där med potatis till midsommar är nog bara en ritual. Man skall ju bara ha färskpotatis till midsommar liksom snapsen och man skall må bra och ha kul. Det är ett måste.

På samma sätt har fikat en rituell funktion. Det är en social ritual och man mår bra. Det är hög mysfaktor som Bo Zackrisson sade.

MEN samma mysfaktor och samma ritual kan man ha utan bullar och kakor. Det kräver lite intellektuell och emotionell omställning, men det skall väl homo sapiens klara av. Kaffet kan man ju behålla eftersom det är visat att kaffe har många nyttiga funktioner och som tilltugg kan man ha brieost, annan ost, mörk chokad eller någon av alla dessa low-carb-produkter som börjar komma också till Svedala. Atkins barer är ju klassiska och det finns fler low-carb-baren och det finns low-carb-choklad som jag tycker verkar bra och fungerar på mg utan att ge sockersug.

Jag tycker low-carb = fest. Livet är en fest – low-carb-livet är en fest.

Alger, alger, alger. (Du blir vad du äter).

Såg på tv3:s ”Du blir vad du äter” i den engelska versionen. Jag slogs av vad förbjudet allt var. Socker var inte bra, och det vet vi ju. Mjölk var inte bra, det är slembildande. Kött var inte bra. För mycket protein gjorde att skelettet kalkades ut och kroppen förlorade mineraler. Bröd och chips var inte bra (stämmer!) men inte på grund av kolhydraterna utan på grund av fettet. Fett fick man inte heller äta.

Jag undrade vad det då blir kvar.  Inte socker, inte protein och inte fett.

Svaret blev: alger.

Deltagarna som skulle bantas ner, fick äta alger. De innehåller mycket mineraler sade programledaren, som inte var direkt sympatisk. En skinntorr bitch av värsta slaget. De fick nog dricka lite smoothies också. Antagligen på ovanliga frukter.

De fick motionera tre gånger per dag också och gick ner 12 – 15 kilo på 8 veckor. Inte så dumt.

Vad skall folk tro egentligen. Det vimlar av motsägelsefulla kostråd i mediebruset. Har man ingen fast övertygelse om vad som är bra och nyttig kost far man ju som en löv i vinden.

Det vanligaste är ju att man varnar för fett. Det är nog bara low-carb:are av olika slag med Atkins i spetsen som inte pekar ut fettet som boven.

Tänk att det är ett fåtal som vet hemligheten. Det är kolhydraterna som gör dig tjock och sjuk, inte fettet.

Man kan bli smalare och friskare på alger också och en massa motion och det passar ju en del. Men man måste hålla igång hela tiden.

Det behöver man inte göra med low-carb. Man måste hålla koll på kolhydraterna. Det är det avgörande. Sedan kan man promenera och jogga och träna om man vill. För att man har lust, inte för att man måste.